Bloggen flyttar till hokartorget.se!

Javisst! Det här med att Hökartorget börjat blogga har blivit en sådan monumental succé att vi nu tvingas flytta bloggen härifrån, till en adress med mer serverutrymme. Det stora besökstrycket på denna sajt har alltså gjort att vi känt oss tvungna att skaffa ett nytt hem (eller så var det bara så att den nya hemsidan blev klar och att vi nu flyttar dit för att det känns bättre).

Så tack för den här tiden, blogspot. Nu är det en punkt se-adress som du hittar oss på istället.

Där finns både musik, bilder och info om spelningar. Och givetvis även själva kärnan, essensen, russinet i kakan: Bloggen!

Väl mött på hokartorget.se framöver, alltså. Det var vårt meddelande. / Martin E

I maj

I maj, när små tussilagos tittar fram mellan de smågrusiga gatstenarna på Hökartorget.

I maj, när konditoriet tvingas hissa ned markiserna för att inte stammisgästerna därinne ska dränkas i solsken.

I maj, när man verkligen blivit övertygad om att vintern har släppt taget och varmare dagar är på väg.

I maj, som sagt. Det är då som Hökartorget går in i studion nästa gång. Enligt de lösa planer som skissats upp hittills kommer vi spela in någonstans mellan fyra och sju nya låtar.

Det behövs kanske inte sägas, men jag längtar till maj. / Martin E

Olle!?

Mittuppslaget på Aftonbladet idag pryds inte bara av Thorsten Flinck med en fallos-banan i handen. Nej, titta noga på bilden! Ser du killen i mitten, bredvid Thorsten, som slår ut med bägge sina händer i en slags "Jag har ingen aning om vad som har hänt men det är kul"-gest?

Det är Olle Sätterström.

Olle är inte bara Säters vänligaste själ. Han är även vår trumpetare. Han kanske inte har varit så närvarande på sistone, men han är ändå vår trumpetare, det vill jag bestämt hävda. Och han kommer så alltid att vara. Utan att försöka rida på någon slags Top Cats-våg säger jag detta. Det var nämligen till detta värmländska rockabilly-bands religion som han konverterade för ett tag sedan. Ett vist val, kan man tycka. Särskilt om man jämför publikantalet med vår spelning i Västerås igår. En spelning som gick väldigt bra, men som bevittnades av typ fem pers. Det var nog aningen fler som såg schlagern, om jag får gissa.

Olle gör ofta den där gesten. Men den som lär känna honom lite mer vet att han faktiskt har full koll, i alla fall på musik. För Olle är en av de mest musikaliska människor jag känner. Ge honom en didgeridoo och snart turnerar han runt jorden med aboriginska orkestrar. Sätt ett dragspel i händerna på honom, och inom en månad tar han, med förvånad min, emot ett Calle Jularbo-stipendium i någon bygdegård. Och så vidare.

(Olle, om du läser detta i din schlager-bakfylla: Grattis! Du har din hedersplats på Hökartorget. Funderar på att gjuta en staty i brons, med en förvånad uppsyn.)

En frånvarande CEO:s betraktelser, del två

Förra söndagen debuterade jag som gästbloggare för det fantastiska bandet Hökartorget.

Jag lovade att jag skulle ta upp min relation till bandet just nu i detta andra blogginlägg. Det går inte att göra detta utan att ta upp min historia med de tvenne Martins som finns i bandet. Efter första upplevelsen med den gänglige skulle det inte dröja länge innan jag skulle få stifta ytterligare bekantskap med denne fantastiskt sympatiske popstjärna.

I Jönköping hålls det en festival som kallas Popadelica, den har genom åren kunnat ställa upp med en del riktigt bra band (förhoppningsvis kan också bloggens huvudband spela där snart). Jag, Williams och Eriksson bestämde oss att besöka denna festival för ett antal år sedan. Vi fick med oss goda vänner till oss och hade en mycket trevlig tid. De bägge Hökartorget-representanterna dömde ut vissa band och sa på popvis att de minsann hade ett bättre band på g och blev mäkta imponerade av andra. Fråga Williams hur imponerad han var av Hajens röst så kommer han få något drömskt i blicken och börja prata Dylan med dig tills du somnar.

Efter detta började det pyra i dalarna. Jag fick rapporter om att det skulle spelas in EP, det dök upp en MySpacesida, och tillslut ramlade det ner en EP i mitt brevinkast. Som god sed bjuder fanns det en avsändare på försändelsen. Dock var detta inte en adress eller ett namn utan avsändaren var ”Din enda riktiga vän”, jag väljer att tolka detta som att musiken är det enda man kan lita på.

EP:n visade sig hålla allt vad hypen lovat. Poppärlor av ädlaste slag, perfekt att spela i bilen på väg till jobbet eller träning. Om du är inne här antar jag att du redan har lyssnat och njutit av Dalarnas finest!

Jag vill avsluta med en fiktiv rättegång:

Bakgrund till fallet: Alla har låtar som man skäms över att man gillar. Jag gillar t.ex. Take Thats comebacklåt ”The Flood” mer än vad min indieimage tillåter.

Anklagad: Martin Williams

Plats för förseelse: Kåren i Örebro.

Förseelse: Förnekelse att han med ett finger i luften diggat hela låten till Charlotte Perellis ”Hero”.

Försvar: Williams hävdar att det aldrig har hänt. Dessutom menar han att ”en bra låt är en bra låt” även om han aldrig har dansat till Perelli.

Vittnen:

Undertecknad: Har en klar minnesbild av att jag sett Williams dansa.

Martin Boberg: Också helt övertygad.

Zebastian Hagberg: Har en diffus minnesbild men tror sig också komma ihåg Williams dansa.

Stjärnvittne:

Tomas Jonsson: Var till skillnad mot oss andra nykter och går i ed på att han har sett Williams dansa.

Dom: Williams döms härmed att bjuda på en öl nästa gång vi ses.

/ Claes Thorén, CEO of Hökartorget

8/10...

...får vi i betyg av Jerry Boman, på musikenligtjerry.se. Recensionen är så fin att jag nästan vill gråta en skvätt:

"Det är väl precis där som svensk pop ska befinna sig. På kanten av det banala men ändå helt genialt. Enkelt, rent och lika lätt som vårens första andetag".

Ja, du ser ju själv. En sådan recension måste man bara älska. / Martin E (som nu börjat fantisera om hur en buss med Hökartorgets namn på skulle se ut)

4/6 i GAFFA!

Hurra! Vi får högt betyg i nya GAFFA. Patrik Wirén, som recensenten heter, gillar vår EP. Och det gillar vi.

"Hedemorabandet, som existerat sedan 2008, lyckas på ett synnerligen snyggt vis fånga helgnätternas desperata försök att radera känslan av att livet pågår någon annanstans. "Livet är för kort för att kastas bort, om jag somnar slå mig hårt", som de sjunger i en av låtarna."

Läs hela recensionen här. / Martin E

Västerås, i hjärtat

Innan min familj flyttade till Hedemora, för att få en smak av neon, nattöppna barer och allt annat som storstadslivet har att erbjuda, bodde vi i Västerfärnebo. Ett litet samhälle mellan Avesta och Sala, skulle man kunna säga att det är. För det är precis vad det är. Och man ska inte ljuga.

Under de krulliga blonda lockarna på min lilla barnhjässa på den här tiden rörde det sig inte så mycket mer än fotboll. Ett av de första orden jag lärde mig var Beckenbauer, jag sprang runt i den svenska landslagsdressen hemma på våra korkmattor och jag direktrefererade Tipsextramatcher för mina grannar (ber om ursäkt för det, så här i efterhand, för vem vill egentligen höra en sexårings analys av första halvlek mellan Aston Villa och Liverpool en lördagseftermiddag?).

Jag visste ännu inte var Hedemora låg, men jag kunde typ allt om Västerås som man kan begära av en sexåring. Farmor och Farfar bodde där, jag föddes på BB i gurkstan och jag tillbringade många somrar i det koloniområde utanför stan där F&F hade sin sommarstuga. Stugan låg nära ett flygfält, och fallskärmshopparna landade bara några hundra meter från äppelträden, hammockarna och vinbärsbuskarna. Västerås var äventyr. Och jag antar att det fortfarande är det, åtminstone på lördag.

För då spelar vi i Västerås, på Sigurdsgatan 25. Jag hoppas på att det ska bli som att skicka ned ett gäng med pop-pärlor, i små musikaliska fallskärmar, över stan. Efter att publiken har golvats av den upplevelsen vill jag att de ska springa hem och berätta om hur bra Hökartorget var, gärna med samma exalteringsgrad som en sexårig fotbollsfanatiker som just sett ett snyggt mål gjort av en mustaschprydd fotbollsspelare i för små shorts. / Martin E

På twitter...

...skriver fina bloggaren Jerry Boman så här finfint om vårt jättefina band:

"Lyssnar på bästa Hökartorget. Det bör alla göra på måndagar."

Big like på den, som kidsen skulle sagt.

(Kan dock inte låta bli att tycka att det är en bra idé att lyssna på oss även på andra dagar. Det råder alltså inget förbud mot det. Ville bara förtydliga. Tisdagar, till exempel, är min egen favoritdag. Hökartorget innan Veckans Brott brukar vara en ypperlig kombination.

Fredagar och lördagar fungerar också dokumenterat bra att låna ut sina öron till Hökartorgiga toner.)

/ Martin E

En frånvarande CEO:s betraktelser

Det damp ner ett meddelande från Hökartorgets gänglige sångare häromdagen. Andemeningen var lika uppenbar som självklar: ”Skall du ha kvar din position i organisationen för bandet får du fan göra något, varför inte skriva en gästblogg!?”

Likt en skamfull hund satte jag mig nu och funderade över hur min relation till Hökartorget är och har varit. Ganska snabbt kom jag fram till att den vore omöjlig att summera i ett enda blogginlägg, och därför får nu bloggen inte bara ett inlägg utan fyra, fördelat på fyra kommande söndagar.

Denna första del kommer handla ganska lite om bandets själva musik utan istället utreda hur jag kom att utveckla en relation till Hedemoras finest. I de efterföljande delarna ämnar jag att behandla:

1: hur min relation till själva bandet var förut
2: hur den är nu, och
3: en framtidsvision, håll tillgodo

För en herrans massa år sedan studerade jag på GIH i Örebro. På fritiden slog jag ihjäl tiden med att jaga en vit plastboll i stans idrottshallar. I klubben fanns en kort kille som kallades Williams. Hans förnamn var Martin. Vi förenades snabbt genom våra intressen utanför innebandyn: Arsenal, Football Manager, musik och att gå ut på Kåren på fredagarna.

Hovsta hade säsongen 07/08 lyckats skrapa ihop ett mycket bra lag. Eftersom detta innebar kval hade både jag och er gitarrhjälte i Hökartorget laddat enormt mycket inför bortaresan till Vänersborg. Tyvärr fick ingen av oss den speltid vi tyckte att vi förtjänade. Den lite mer hetlevrade Walesaren Martin skrädde inte orden när han på följande fest förklarade att tränaren ”hade pissat på honom” och att han om tränaren skulle komma på festen skulle han ”minsann skälla ut honom”. Döm av vår förvåning när den innan aggressive Williams lugnade ner sig snabbare än du kan säga ordet ”bänkning” ögonblicket när hans favorittränare klev in genom dörren.

Våra tillkortakommanden till trots utvecklades en fin vänskap, och när min nye vän Martin mumlade om att det vore trevligt att åka till Göteborg och lyssna på något rockband från de brittiska öarna blev jag självklart intresserad. Som svar på min fråga var vi skulle bo svarade Martin: Vi kan bo hos min kompis Martin, han och hans sambo skall också på konserten. ”Härligt”, tänkte jag och fick då möjlighet att lära känna ovan nämnde ledare i Hökartorget.

Martin Eriksson visade sig vara mycket fysiskt olik sin namne. När Williams är kort är Eriksson lång, när Williams har en respektingivande skäggstubb har Eriksson en babys skäggväxt, när Williams är mörkhårig är Eriksson blondaktig.

Dessa två Hedemorasöner skiljer sig också till sin inställning till livet: när Williams är cynisk och hård är Eriksson jovialisk och positiv. Dessa två kompletterar därför varandra optimalt och hela vistelsen i Göteborg blev startskottet för många trevliga musikupplevelser ihop.

Allt detta hände innan Hökartorget bildats officiellt. Det finns såklart många mer anekdoter att berätta om dessa två medlemmar i Hökartorget, jag sparar dessa till kommande oreranden i detta forum. Nu hoppas jag att jag slipper censur (jag har bara tagit bort litegrann, Claes. Hälsningar Martin E) och att ni som läser får en härlig bild av hur Hökartorget är bakom scenen.

Tills nästa avsnitt vill jag tacka för den tid jag har stulit från dig som läsare!

Jönköping, 25/2 - 2012. / Mvh Claes Thorén, Chairman Executive Officer för Hökartorget.

Bli vårt fan på Fejjan!

Efter försynta påtryckningar från vårt management ("Ni måste kanske synas lite mer", sa Pelle häromdagen och han har ju så rätt så rätt) har jag nu skaffat oss en fansida på Facebook.

Gå gärna in och gilla oss där, så att vi kan bli kända och köpa dyra bilar, vräkiga hollywoodhus och glittrande blingblingkedjor att hänga runt halsen. / Martin E