Bloggen flyttar till hokartorget.se!

Javisst! Det här med att Hökartorget börjat blogga har blivit en sådan monumental succé att vi nu tvingas flytta bloggen härifrån, till en adress med mer serverutrymme. Det stora besökstrycket på denna sajt har alltså gjort att vi känt oss tvungna att skaffa ett nytt hem (eller så var det bara så att den nya hemsidan blev klar och att vi nu flyttar dit för att det känns bättre).

Så tack för den här tiden, blogspot. Nu är det en punkt se-adress som du hittar oss på istället.

Där finns både musik, bilder och info om spelningar. Och givetvis även själva kärnan, essensen, russinet i kakan: Bloggen!

Väl mött på hokartorget.se framöver, alltså. Det var vårt meddelande. / Martin E

I maj

I maj, när små tussilagos tittar fram mellan de smågrusiga gatstenarna på Hökartorget.

I maj, när konditoriet tvingas hissa ned markiserna för att inte stammisgästerna därinne ska dränkas i solsken.

I maj, när man verkligen blivit övertygad om att vintern har släppt taget och varmare dagar är på väg.

I maj, som sagt. Det är då som Hökartorget går in i studion nästa gång. Enligt de lösa planer som skissats upp hittills kommer vi spela in någonstans mellan fyra och sju nya låtar.

Det behövs kanske inte sägas, men jag längtar till maj. / Martin E

Olle!?

Mittuppslaget på Aftonbladet idag pryds inte bara av Thorsten Flinck med en fallos-banan i handen. Nej, titta noga på bilden! Ser du killen i mitten, bredvid Thorsten, som slår ut med bägge sina händer i en slags "Jag har ingen aning om vad som har hänt men det är kul"-gest?

Det är Olle Sätterström.

Olle är inte bara Säters vänligaste själ. Han är även vår trumpetare. Han kanske inte har varit så närvarande på sistone, men han är ändå vår trumpetare, det vill jag bestämt hävda. Och han kommer så alltid att vara. Utan att försöka rida på någon slags Top Cats-våg säger jag detta. Det var nämligen till detta värmländska rockabilly-bands religion som han konverterade för ett tag sedan. Ett vist val, kan man tycka. Särskilt om man jämför publikantalet med vår spelning i Västerås igår. En spelning som gick väldigt bra, men som bevittnades av typ fem pers. Det var nog aningen fler som såg schlagern, om jag får gissa.

Olle gör ofta den där gesten. Men den som lär känna honom lite mer vet att han faktiskt har full koll, i alla fall på musik. För Olle är en av de mest musikaliska människor jag känner. Ge honom en didgeridoo och snart turnerar han runt jorden med aboriginska orkestrar. Sätt ett dragspel i händerna på honom, och inom en månad tar han, med förvånad min, emot ett Calle Jularbo-stipendium i någon bygdegård. Och så vidare.

(Olle, om du läser detta i din schlager-bakfylla: Grattis! Du har din hedersplats på Hökartorget. Funderar på att gjuta en staty i brons, med en förvånad uppsyn.)

En frånvarande CEO:s betraktelser, del två

Förra söndagen debuterade jag som gästbloggare för det fantastiska bandet Hökartorget.

Jag lovade att jag skulle ta upp min relation till bandet just nu i detta andra blogginlägg. Det går inte att göra detta utan att ta upp min historia med de tvenne Martins som finns i bandet. Efter första upplevelsen med den gänglige skulle det inte dröja länge innan jag skulle få stifta ytterligare bekantskap med denne fantastiskt sympatiske popstjärna.

I Jönköping hålls det en festival som kallas Popadelica, den har genom åren kunnat ställa upp med en del riktigt bra band (förhoppningsvis kan också bloggens huvudband spela där snart). Jag, Williams och Eriksson bestämde oss att besöka denna festival för ett antal år sedan. Vi fick med oss goda vänner till oss och hade en mycket trevlig tid. De bägge Hökartorget-representanterna dömde ut vissa band och sa på popvis att de minsann hade ett bättre band på g och blev mäkta imponerade av andra. Fråga Williams hur imponerad han var av Hajens röst så kommer han få något drömskt i blicken och börja prata Dylan med dig tills du somnar.

Efter detta började det pyra i dalarna. Jag fick rapporter om att det skulle spelas in EP, det dök upp en MySpacesida, och tillslut ramlade det ner en EP i mitt brevinkast. Som god sed bjuder fanns det en avsändare på försändelsen. Dock var detta inte en adress eller ett namn utan avsändaren var ”Din enda riktiga vän”, jag väljer att tolka detta som att musiken är det enda man kan lita på.

EP:n visade sig hålla allt vad hypen lovat. Poppärlor av ädlaste slag, perfekt att spela i bilen på väg till jobbet eller träning. Om du är inne här antar jag att du redan har lyssnat och njutit av Dalarnas finest!

Jag vill avsluta med en fiktiv rättegång:

Bakgrund till fallet: Alla har låtar som man skäms över att man gillar. Jag gillar t.ex. Take Thats comebacklåt ”The Flood” mer än vad min indieimage tillåter.

Anklagad: Martin Williams

Plats för förseelse: Kåren i Örebro.

Förseelse: Förnekelse att han med ett finger i luften diggat hela låten till Charlotte Perellis ”Hero”.

Försvar: Williams hävdar att det aldrig har hänt. Dessutom menar han att ”en bra låt är en bra låt” även om han aldrig har dansat till Perelli.

Vittnen:

Undertecknad: Har en klar minnesbild av att jag sett Williams dansa.

Martin Boberg: Också helt övertygad.

Zebastian Hagberg: Har en diffus minnesbild men tror sig också komma ihåg Williams dansa.

Stjärnvittne:

Tomas Jonsson: Var till skillnad mot oss andra nykter och går i ed på att han har sett Williams dansa.

Dom: Williams döms härmed att bjuda på en öl nästa gång vi ses.

/ Claes Thorén, CEO of Hökartorget

8/10...

...får vi i betyg av Jerry Boman, på musikenligtjerry.se. Recensionen är så fin att jag nästan vill gråta en skvätt:

"Det är väl precis där som svensk pop ska befinna sig. På kanten av det banala men ändå helt genialt. Enkelt, rent och lika lätt som vårens första andetag".

Ja, du ser ju själv. En sådan recension måste man bara älska. / Martin E (som nu börjat fantisera om hur en buss med Hökartorgets namn på skulle se ut)

4/6 i GAFFA!

Hurra! Vi får högt betyg i nya GAFFA. Patrik Wirén, som recensenten heter, gillar vår EP. Och det gillar vi.

"Hedemorabandet, som existerat sedan 2008, lyckas på ett synnerligen snyggt vis fånga helgnätternas desperata försök att radera känslan av att livet pågår någon annanstans. "Livet är för kort för att kastas bort, om jag somnar slå mig hårt", som de sjunger i en av låtarna."

Läs hela recensionen här. / Martin E

Västerås, i hjärtat

Innan min familj flyttade till Hedemora, för att få en smak av neon, nattöppna barer och allt annat som storstadslivet har att erbjuda, bodde vi i Västerfärnebo. Ett litet samhälle mellan Avesta och Sala, skulle man kunna säga att det är. För det är precis vad det är. Och man ska inte ljuga.

Under de krulliga blonda lockarna på min lilla barnhjässa på den här tiden rörde det sig inte så mycket mer än fotboll. Ett av de första orden jag lärde mig var Beckenbauer, jag sprang runt i den svenska landslagsdressen hemma på våra korkmattor och jag direktrefererade Tipsextramatcher för mina grannar (ber om ursäkt för det, så här i efterhand, för vem vill egentligen höra en sexårings analys av första halvlek mellan Aston Villa och Liverpool en lördagseftermiddag?).

Jag visste ännu inte var Hedemora låg, men jag kunde typ allt om Västerås som man kan begära av en sexåring. Farmor och Farfar bodde där, jag föddes på BB i gurkstan och jag tillbringade många somrar i det koloniområde utanför stan där F&F hade sin sommarstuga. Stugan låg nära ett flygfält, och fallskärmshopparna landade bara några hundra meter från äppelträden, hammockarna och vinbärsbuskarna. Västerås var äventyr. Och jag antar att det fortfarande är det, åtminstone på lördag.

För då spelar vi i Västerås, på Sigurdsgatan 25. Jag hoppas på att det ska bli som att skicka ned ett gäng med pop-pärlor, i små musikaliska fallskärmar, över stan. Efter att publiken har golvats av den upplevelsen vill jag att de ska springa hem och berätta om hur bra Hökartorget var, gärna med samma exalteringsgrad som en sexårig fotbollsfanatiker som just sett ett snyggt mål gjort av en mustaschprydd fotbollsspelare i för små shorts. / Martin E