Västerås, i hjärtat

Innan min familj flyttade till Hedemora, för att få en smak av neon, nattöppna barer och allt annat som storstadslivet har att erbjuda, bodde vi i Västerfärnebo. Ett litet samhälle mellan Avesta och Sala, skulle man kunna säga att det är. För det är precis vad det är. Och man ska inte ljuga.

Under de krulliga blonda lockarna på min lilla barnhjässa på den här tiden rörde det sig inte så mycket mer än fotboll. Ett av de första orden jag lärde mig var Beckenbauer, jag sprang runt i den svenska landslagsdressen hemma på våra korkmattor och jag direktrefererade Tipsextramatcher för mina grannar (ber om ursäkt för det, så här i efterhand, för vem vill egentligen höra en sexårings analys av första halvlek mellan Aston Villa och Liverpool en lördagseftermiddag?).

Jag visste ännu inte var Hedemora låg, men jag kunde typ allt om Västerås som man kan begära av en sexåring. Farmor och Farfar bodde där, jag föddes på BB i gurkstan och jag tillbringade många somrar i det koloniområde utanför stan där F&F hade sin sommarstuga. Stugan låg nära ett flygfält, och fallskärmshopparna landade bara några hundra meter från äppelträden, hammockarna och vinbärsbuskarna. Västerås var äventyr. Och jag antar att det fortfarande är det, åtminstone på lördag.

För då spelar vi i Västerås, på Sigurdsgatan 25. Jag hoppas på att det ska bli som att skicka ned ett gäng med pop-pärlor, i små musikaliska fallskärmar, över stan. Efter att publiken har golvats av den upplevelsen vill jag att de ska springa hem och berätta om hur bra Hökartorget var, gärna med samma exalteringsgrad som en sexårig fotbollsfanatiker som just sett ett snyggt mål gjort av en mustaschprydd fotbollsspelare i för små shorts. / Martin E