Bloggen flyttar till hokartorget.se!

Javisst! Det här med att Hökartorget börjat blogga har blivit en sådan monumental succé att vi nu tvingas flytta bloggen härifrån, till en adress med mer serverutrymme. Det stora besökstrycket på denna sajt har alltså gjort att vi känt oss tvungna att skaffa ett nytt hem (eller så var det bara så att den nya hemsidan blev klar och att vi nu flyttar dit för att det känns bättre).

Så tack för den här tiden, blogspot. Nu är det en punkt se-adress som du hittar oss på istället.

Där finns både musik, bilder och info om spelningar. Och givetvis även själva kärnan, essensen, russinet i kakan: Bloggen!

Väl mött på hokartorget.se framöver, alltså. Det var vårt meddelande. / Martin E

I maj

I maj, när små tussilagos tittar fram mellan de smågrusiga gatstenarna på Hökartorget.

I maj, när konditoriet tvingas hissa ned markiserna för att inte stammisgästerna därinne ska dränkas i solsken.

I maj, när man verkligen blivit övertygad om att vintern har släppt taget och varmare dagar är på väg.

I maj, som sagt. Det är då som Hökartorget går in i studion nästa gång. Enligt de lösa planer som skissats upp hittills kommer vi spela in någonstans mellan fyra och sju nya låtar.

Det behövs kanske inte sägas, men jag längtar till maj. / Martin E

Olle!?

Mittuppslaget på Aftonbladet idag pryds inte bara av Thorsten Flinck med en fallos-banan i handen. Nej, titta noga på bilden! Ser du killen i mitten, bredvid Thorsten, som slår ut med bägge sina händer i en slags "Jag har ingen aning om vad som har hänt men det är kul"-gest?

Det är Olle Sätterström.

Olle är inte bara Säters vänligaste själ. Han är även vår trumpetare. Han kanske inte har varit så närvarande på sistone, men han är ändå vår trumpetare, det vill jag bestämt hävda. Och han kommer så alltid att vara. Utan att försöka rida på någon slags Top Cats-våg säger jag detta. Det var nämligen till detta värmländska rockabilly-bands religion som han konverterade för ett tag sedan. Ett vist val, kan man tycka. Särskilt om man jämför publikantalet med vår spelning i Västerås igår. En spelning som gick väldigt bra, men som bevittnades av typ fem pers. Det var nog aningen fler som såg schlagern, om jag får gissa.

Olle gör ofta den där gesten. Men den som lär känna honom lite mer vet att han faktiskt har full koll, i alla fall på musik. För Olle är en av de mest musikaliska människor jag känner. Ge honom en didgeridoo och snart turnerar han runt jorden med aboriginska orkestrar. Sätt ett dragspel i händerna på honom, och inom en månad tar han, med förvånad min, emot ett Calle Jularbo-stipendium i någon bygdegård. Och så vidare.

(Olle, om du läser detta i din schlager-bakfylla: Grattis! Du har din hedersplats på Hökartorget. Funderar på att gjuta en staty i brons, med en förvånad uppsyn.)

En frånvarande CEO:s betraktelser, del två

Förra söndagen debuterade jag som gästbloggare för det fantastiska bandet Hökartorget.

Jag lovade att jag skulle ta upp min relation till bandet just nu i detta andra blogginlägg. Det går inte att göra detta utan att ta upp min historia med de tvenne Martins som finns i bandet. Efter första upplevelsen med den gänglige skulle det inte dröja länge innan jag skulle få stifta ytterligare bekantskap med denne fantastiskt sympatiske popstjärna.

I Jönköping hålls det en festival som kallas Popadelica, den har genom åren kunnat ställa upp med en del riktigt bra band (förhoppningsvis kan också bloggens huvudband spela där snart). Jag, Williams och Eriksson bestämde oss att besöka denna festival för ett antal år sedan. Vi fick med oss goda vänner till oss och hade en mycket trevlig tid. De bägge Hökartorget-representanterna dömde ut vissa band och sa på popvis att de minsann hade ett bättre band på g och blev mäkta imponerade av andra. Fråga Williams hur imponerad han var av Hajens röst så kommer han få något drömskt i blicken och börja prata Dylan med dig tills du somnar.

Efter detta började det pyra i dalarna. Jag fick rapporter om att det skulle spelas in EP, det dök upp en MySpacesida, och tillslut ramlade det ner en EP i mitt brevinkast. Som god sed bjuder fanns det en avsändare på försändelsen. Dock var detta inte en adress eller ett namn utan avsändaren var ”Din enda riktiga vän”, jag väljer att tolka detta som att musiken är det enda man kan lita på.

EP:n visade sig hålla allt vad hypen lovat. Poppärlor av ädlaste slag, perfekt att spela i bilen på väg till jobbet eller träning. Om du är inne här antar jag att du redan har lyssnat och njutit av Dalarnas finest!

Jag vill avsluta med en fiktiv rättegång:

Bakgrund till fallet: Alla har låtar som man skäms över att man gillar. Jag gillar t.ex. Take Thats comebacklåt ”The Flood” mer än vad min indieimage tillåter.

Anklagad: Martin Williams

Plats för förseelse: Kåren i Örebro.

Förseelse: Förnekelse att han med ett finger i luften diggat hela låten till Charlotte Perellis ”Hero”.

Försvar: Williams hävdar att det aldrig har hänt. Dessutom menar han att ”en bra låt är en bra låt” även om han aldrig har dansat till Perelli.

Vittnen:

Undertecknad: Har en klar minnesbild av att jag sett Williams dansa.

Martin Boberg: Också helt övertygad.

Zebastian Hagberg: Har en diffus minnesbild men tror sig också komma ihåg Williams dansa.

Stjärnvittne:

Tomas Jonsson: Var till skillnad mot oss andra nykter och går i ed på att han har sett Williams dansa.

Dom: Williams döms härmed att bjuda på en öl nästa gång vi ses.

/ Claes Thorén, CEO of Hökartorget

8/10...

...får vi i betyg av Jerry Boman, på musikenligtjerry.se. Recensionen är så fin att jag nästan vill gråta en skvätt:

"Det är väl precis där som svensk pop ska befinna sig. På kanten av det banala men ändå helt genialt. Enkelt, rent och lika lätt som vårens första andetag".

Ja, du ser ju själv. En sådan recension måste man bara älska. / Martin E (som nu börjat fantisera om hur en buss med Hökartorgets namn på skulle se ut)

4/6 i GAFFA!

Hurra! Vi får högt betyg i nya GAFFA. Patrik Wirén, som recensenten heter, gillar vår EP. Och det gillar vi.

"Hedemorabandet, som existerat sedan 2008, lyckas på ett synnerligen snyggt vis fånga helgnätternas desperata försök att radera känslan av att livet pågår någon annanstans. "Livet är för kort för att kastas bort, om jag somnar slå mig hårt", som de sjunger i en av låtarna."

Läs hela recensionen här. / Martin E

Västerås, i hjärtat

Innan min familj flyttade till Hedemora, för att få en smak av neon, nattöppna barer och allt annat som storstadslivet har att erbjuda, bodde vi i Västerfärnebo. Ett litet samhälle mellan Avesta och Sala, skulle man kunna säga att det är. För det är precis vad det är. Och man ska inte ljuga.

Under de krulliga blonda lockarna på min lilla barnhjässa på den här tiden rörde det sig inte så mycket mer än fotboll. Ett av de första orden jag lärde mig var Beckenbauer, jag sprang runt i den svenska landslagsdressen hemma på våra korkmattor och jag direktrefererade Tipsextramatcher för mina grannar (ber om ursäkt för det, så här i efterhand, för vem vill egentligen höra en sexårings analys av första halvlek mellan Aston Villa och Liverpool en lördagseftermiddag?).

Jag visste ännu inte var Hedemora låg, men jag kunde typ allt om Västerås som man kan begära av en sexåring. Farmor och Farfar bodde där, jag föddes på BB i gurkstan och jag tillbringade många somrar i det koloniområde utanför stan där F&F hade sin sommarstuga. Stugan låg nära ett flygfält, och fallskärmshopparna landade bara några hundra meter från äppelträden, hammockarna och vinbärsbuskarna. Västerås var äventyr. Och jag antar att det fortfarande är det, åtminstone på lördag.

För då spelar vi i Västerås, på Sigurdsgatan 25. Jag hoppas på att det ska bli som att skicka ned ett gäng med pop-pärlor, i små musikaliska fallskärmar, över stan. Efter att publiken har golvats av den upplevelsen vill jag att de ska springa hem och berätta om hur bra Hökartorget var, gärna med samma exalteringsgrad som en sexårig fotbollsfanatiker som just sett ett snyggt mål gjort av en mustaschprydd fotbollsspelare i för små shorts. / Martin E

På twitter...

...skriver fina bloggaren Jerry Boman så här finfint om vårt jättefina band:

"Lyssnar på bästa Hökartorget. Det bör alla göra på måndagar."

Big like på den, som kidsen skulle sagt.

(Kan dock inte låta bli att tycka att det är en bra idé att lyssna på oss även på andra dagar. Det råder alltså inget förbud mot det. Ville bara förtydliga. Tisdagar, till exempel, är min egen favoritdag. Hökartorget innan Veckans Brott brukar vara en ypperlig kombination.

Fredagar och lördagar fungerar också dokumenterat bra att låna ut sina öron till Hökartorgiga toner.)

/ Martin E

En frånvarande CEO:s betraktelser

Det damp ner ett meddelande från Hökartorgets gänglige sångare häromdagen. Andemeningen var lika uppenbar som självklar: ”Skall du ha kvar din position i organisationen för bandet får du fan göra något, varför inte skriva en gästblogg!?”

Likt en skamfull hund satte jag mig nu och funderade över hur min relation till Hökartorget är och har varit. Ganska snabbt kom jag fram till att den vore omöjlig att summera i ett enda blogginlägg, och därför får nu bloggen inte bara ett inlägg utan fyra, fördelat på fyra kommande söndagar.

Denna första del kommer handla ganska lite om bandets själva musik utan istället utreda hur jag kom att utveckla en relation till Hedemoras finest. I de efterföljande delarna ämnar jag att behandla:

1: hur min relation till själva bandet var förut
2: hur den är nu, och
3: en framtidsvision, håll tillgodo

För en herrans massa år sedan studerade jag på GIH i Örebro. På fritiden slog jag ihjäl tiden med att jaga en vit plastboll i stans idrottshallar. I klubben fanns en kort kille som kallades Williams. Hans förnamn var Martin. Vi förenades snabbt genom våra intressen utanför innebandyn: Arsenal, Football Manager, musik och att gå ut på Kåren på fredagarna.

Hovsta hade säsongen 07/08 lyckats skrapa ihop ett mycket bra lag. Eftersom detta innebar kval hade både jag och er gitarrhjälte i Hökartorget laddat enormt mycket inför bortaresan till Vänersborg. Tyvärr fick ingen av oss den speltid vi tyckte att vi förtjänade. Den lite mer hetlevrade Walesaren Martin skrädde inte orden när han på följande fest förklarade att tränaren ”hade pissat på honom” och att han om tränaren skulle komma på festen skulle han ”minsann skälla ut honom”. Döm av vår förvåning när den innan aggressive Williams lugnade ner sig snabbare än du kan säga ordet ”bänkning” ögonblicket när hans favorittränare klev in genom dörren.

Våra tillkortakommanden till trots utvecklades en fin vänskap, och när min nye vän Martin mumlade om att det vore trevligt att åka till Göteborg och lyssna på något rockband från de brittiska öarna blev jag självklart intresserad. Som svar på min fråga var vi skulle bo svarade Martin: Vi kan bo hos min kompis Martin, han och hans sambo skall också på konserten. ”Härligt”, tänkte jag och fick då möjlighet att lära känna ovan nämnde ledare i Hökartorget.

Martin Eriksson visade sig vara mycket fysiskt olik sin namne. När Williams är kort är Eriksson lång, när Williams har en respektingivande skäggstubb har Eriksson en babys skäggväxt, när Williams är mörkhårig är Eriksson blondaktig.

Dessa två Hedemorasöner skiljer sig också till sin inställning till livet: när Williams är cynisk och hård är Eriksson jovialisk och positiv. Dessa två kompletterar därför varandra optimalt och hela vistelsen i Göteborg blev startskottet för många trevliga musikupplevelser ihop.

Allt detta hände innan Hökartorget bildats officiellt. Det finns såklart många mer anekdoter att berätta om dessa två medlemmar i Hökartorget, jag sparar dessa till kommande oreranden i detta forum. Nu hoppas jag att jag slipper censur (jag har bara tagit bort litegrann, Claes. Hälsningar Martin E) och att ni som läser får en härlig bild av hur Hökartorget är bakom scenen.

Tills nästa avsnitt vill jag tacka för den tid jag har stulit från dig som läsare!

Jönköping, 25/2 - 2012. / Mvh Claes Thorén, Chairman Executive Officer för Hökartorget.

Bli vårt fan på Fejjan!

Efter försynta påtryckningar från vårt management ("Ni måste kanske synas lite mer", sa Pelle häromdagen och han har ju så rätt så rätt) har jag nu skaffat oss en fansida på Facebook.

Gå gärna in och gilla oss där, så att vi kan bli kända och köpa dyra bilar, vräkiga hollywoodhus och glittrande blingblingkedjor att hänga runt halsen. / Martin E

Hökartorget på Sigurdsgatan

Förlåt om det blir lite förvirring här. Men nästa lördag, 3/3, spelar vi på Sigurdsgatan 25 i Västerås.

Ett torg på en gata. Det kan bli jättebra tror jag. Mer info senare. / Martin E

Tävling!

Vet inte om du såg att jag efterlyste vår argentinska bloggläsare förut. Enligt statistiken har vi nämligen en hel del besök från Evert Taubes andra hemland. Svaret kom i vilket fall som helst lika snabbt som det går att säga Diego Armando Maradona:

"Nämen hej! Jag är bara en random person som nyligen blivit tipsad om er fina musik, och så såg jag denna roliga blogg. Argentinarna diggar er också. Senast häromkvällen satt jag med en kompis uppe på ett hustak och spelade lite musik som jag tycker om för honom, bl.a. er, och han tyckte det svängde och att det var mycket känsla i din röst (han är iofs inte argentinare, utan fransman, men ändå). Ingen lägereld på stäppen ännu dock, men det kanske kommer. / Annette"

Fantastiskt svar, tycker jag. Tänk att någon sitter och lyssnar på oss på ett argentinskt hustak ihop med en fransman. Jag blir lite rörd och chockad. Lite all over the place, som prins Daniel skulle sagt.

Detta fick mig hur som helst att börja fundera på var och när och hur du, kära bloggläsare, brukar lyssna på Hökartorget. Sitter du på transsibiriska järnvägen, springer du över bomullsfält i Georgia, dricker du te och scones till vår musik, eller hur ser det ut? Vet att vi sjukt nog har bloggläsare i Ryssland, USA och England, till exempel. Men även utanför Dalarna. Och givetvis även inom länsgränserna.

Så: Fram med historierna nu! Var lyssnar du på oss? Märkligaste kommentaren vinner vår EP. Hökartorgets nypåfyllda bandkassa står för portot. Inser att det kan bli dyrt men vi tar risken.

Ciao, adios, auf wiederhören / Martin E

Det bokas (och kokas)

Mina fina utskick (läs mer om det i inlägget utskickardagar) verkar ge resultat!

Åtminstone i norra Dalarna. I siljanstrakten äro båd' flicka och pojk som galen i oss. De täljer inte bara dalahästar, bygger roddbåtar och smyckar midsommarstänger där. Nej, de gör mer än så! De lyssnar även på Hökartorget i all sin flit. När muskulösa knätofsbeklädda masar och fryntliga kullor i bindmössor tjänar in till sitt dagliga bröd, ja då är det numera till tonerna av Hökartorgets spelmanslag. I sommar spelar vi både i Leksand och Orsa. Mer info om det senare.

Ikväll repar vi igen. Med en ny bandmedlem. Vi (läs: Drömmen) har nämligen skaffat en sprillans ny kaffebryggare i lokalen. Och en sådan kan behövas. För när den förra gick sönder spred sig en osäkerhet i vår pop-bunker. Folk fick något stirrigt i blicken. Lite som i Dawn of the dead, om du sett den zombiefilmen.

Ibland sägs det att den bästa musiken görs av folk som är drogade. Jag tror det kan stämma. Men vi kör på lagliga beroendeframkallande substanser och det funkar bra. För Hökartorget just nu är koffein vad heroin var för Velvet Underground.

Note to band: Jag köper fikabröd idag. Åker nog till Siljans Konditori innan (kaffe)repet. Känner en bra langare där. / Martin E

Även en idiot

Så heter vår nya dänga som jammades fram igår i vår replokal. Även en idiot.

Folk frågar ofta hur man gör en låt. Och det är en himla svår fråga att besvara. Det kan göras på tusen sätt, minst. I Hökartorget går det dock oftast till som så att

1: Någon kommer med en idé, gärna ofärdig och diffus, ofta utan text.
2: Denna melodiska idé spelas upp för de andra.

(Och beware här, ty i detta kritiska ögonblick är känslor och subtila signaler från medmänniskor helt avgörande! Vill det sig illa kan detta lilla lamm till låt nämligen slaktas exakt här, för att aldrig levereras som färdig produkt i Hökartorgets charkuteriavdelning. Skruvar Sonny på sig lite oroligt, börjar Martin W kolla upp i taket alternativt sätta sig ned i soffan, ser Karolina ofokuserad ut och ber om något blodsockerhöjande, går Drömmen på toa, börjar jag prata om annat för att undvika en obehaglig konflikt - ja, då är det ingen idé att gå vidare med låten. Man lär sig tyda tecknen efter ett tag i ett band. )

3: De andra hakar på.
4: Det börjar svänga.
5: Låten ifrågasätts, gärna av undertecknad. "Är det här så jävla bra egentligen?" är en fras som brukar yttras.
6: Procedur 2-4 upprepas, med små modifieringar.
7: Alla trycker på repeat och låten spelas tio gånger eller kanske mer.
8: Låten får en titel, typ "Även en idiot".
9: Man bloggar om den.
10: Man vill spela in den.

/ Martin E

Fuel up!

Jag utnämner mig själv härmed till den nu levande person som bäst känner till alla krökningar, kurvor och hastighetsbegränsningar mellan Falun och Hedemora. Vet inte hur många mil i bil det blivit den här hösten/vintern/soon to be våren. Men det här ska inte bli något klagande inlägg.

Läste häromdagen en insändare i DN från en man som var upprörd över att folk ryckte i handtag till toalettdörrar. "Det är den enda fristaden av ensamhet i vårt samhälle idag!" utropade han upprört och bad folk ge fan i att störa honom på dass. Oklart hur stort problem detta är egentligen, när man tänker efter. Jag menar, oftast sitter man väl på toa hemma? Då borde man kunna kommunicera med sina medmänniskor på andra vis än att skicka insändare. Hur som.

Mannen har i sin förvirring trots allt en poäng om toan som en fridens plats. Men han glömde bilen. Där har vi en fristad om något. Jag gillar att meditera mig fram med gaspedalen de 39,5 minuter som det tar att åka mellan Falun och HDA City.

Bästa bilåkarmusiken just nu (och sedan ett halvår tillbaka, jag är konservativ till min bilåkarmusikaliska läggning) står Stornoway för. Har du inte hört dom så kolla upp dom. Fantastiska små låtar, bland annat om att tanka sin bil och bara åka så långt man kan och se livet passera utanför. Fuel up, helt enkelt. Se klippet. / Martin E

Utskickardagar!

Jag köper kuvert i fina färger. De är vaniljgula, läppstiftsröda och oceanblå. Jag skriver adresser med VERSALER. Jag viker ihop lagom skrytiga informationsbrev med en japansk origamiartists noggrannhet och lägger i. Jag slickar igen. Jag klistrar fast fina frimärken med glassar på. Jag skickar iväg.

Tanken slår en: att skicka ut bandinfo och skivor till festivalarrangörer är inte en riktigt sund sysselsättning. Hade man inte haft Hökartorgets fasad att gömma sig bakom hade Säters sjukhus säkert skickat ut en eller två personer i vita rockar för att hämta en. Det är lite psychovarning över att skicka brev!

Hur som helst så är det utskickartider nu. Förhoppningen är att folket som öppnar våra kuvert inte ska bli avskräckta utan snarare imponerade och boka oss. Sprid gärna ordet om Hökartorget till så många arrangörer du bara kan!

Efterlysning: Vem är vår argentinska bloggbesökare? Borrade ned mig i besöksstatistiken och hittade ett sydamerikanskt spår. Träd gärna fram i kommentarfältet och berätta hur du promotar oss i Argentina. Hur de tar emot vår musik osv. Ser framför mig hur de har sena grillkvällar på den argentinska stäppen (finns det en sådan?) och lyssnar på Det Stora Mörkret. Men jag kan ha fel. / Martin E

Det Nya Landets födelse

"Det Nya Landet" verkar tilltala folk i både norr och söder. Den gångna veckan var vår billboardhit till låt den femtonde mest spelade i alla studentradiostationer i Sverige. Från Lund till Piteå. Kul!

Eftersom den här bloggen ska bjuda på behind the scenes-material från Hökartorget tänkte jag nu berätta hur låten skrevs. Ungefär som ett slags hitlåtens historia i miniformat alltså (har du inte sett det SVT-programmet måste du kolla, särskilt avsnittet om Flaming Lips låt Do You Realize??, fantastisk tv).

Första embryot till låten kom till under en vanlig fredagskväll. Fåglarna sjöng säkert utanför mitt fönster, men det hörde jag inte, eftersom fönstren var stängda. Jag hade bra fönster i den lägenheten. Dubbelglas, isolerade. Man hörde inte ett skit vad som hände i omvärlden. Nåväl, nog om mina fönster nu.

Det här utspelar sig på den tiden jag andrahandshyrde i Lunden, Göteborg (Glenn Hysén-land, jag stod bredvid honom i en pissoar på en lokal pub en gång, ursäkta sidospåret igen), och brats-grannarna ovanför mig hade fest. Ofta. Gärna på fredagskvällar. Den här kvällen var inget undantag. Jag var ensam, kände mig ensam och grävde ner mig i den ensamma känslan.

Började i denna ensamhet nynna på en melodi med en tillhörande textrad om att "det är fest i våningen ovanför, och dom säger sånt som jag aldrig hör", men kände att det blev lite väl ytligt att skriva en låt om en fest man inte är på, och begravde musiken i mit eget huvud. Men typ ett år senare, då jag flyttat hem från blåshålet Lilla London, så dök melodislingan upp i skallen igen. Det här var under september 2010, precis efter valet. En ny text kom till och festfraserna byttes ut mot rader om en septembernatt man inte gillar. Fönstren ställdes öppna (för man vill ju höra vad som händer omkring en, inte sant?) och det blåste kallt. Med stor hjälp av the rest of the Hooker-square sattes låten ihop till den lilla dänga du idag kan höra från Lund till Piteå.

Det här inlägget blev alldeles för långt, känner jag (som Glenn Hysén skulle sagt, höhö), men nu vet du förhoppningsvis lite mer än du visste innan. / Martin E

Summer Kid!

Så här låter det Hökartorgianska sidoprojektet Summer Kid. Det är Karolina och jag som spelar handklappspop med ukelele, metallofon och stämsång.

Idag spelar vi in en låt i Falun, imorron spelar vi på Humus Aid vid Sagateatern i Hedemora. Kom gärna förbi och kika, du som har möjlighet. / Martin E

Jens Masimov knäppte...

...Och det är väl synd att säga att vi sa cheese, för så glada ser vi inte ut. Men vi fastnade i alla fall på bild. Jag tycker det blev fint!

Bilden är tagen innan spelningen på Stadsbaren i lördags.

Här hittar du fler av Jens foton!

/ Martin E

4/5...

...kvadratiska orangea klossar får vi i betyg av Muzic.se!

"Tre låtar från Dalarnas senaste pop-export som bygger upp förhoppningar inför 2012 som ännu ett fantastiskt år. Åtminstone musikaliskt."

Kul! (Även om pop-export är att ta i. Fast vi har iofs spelat i Sthlm. En gång.)

Låtlistor

Det är en konst, det där med att göra låtlistor. Det ska liksom bli dynamik i spelningen. Snabbt och långsamt om vartannat. Du fattar. Eftersom jag gör tummen upp här, kan även du som saknar slutledningsförmåga ana att det kändes bra att placera låtarna i den ordningen vi gjorde igår på Stadsbaren.

När vi åkte vidare till Borlänge och den gaaalna studentfesten mitt i natten hade jag med mig samma patenterade låtlista i bakfickan. Men så hände något. Under spelningen, bland alla hoppande och skrikande och koklocke-stjälande studenter (ja, de stal faktiskt koklockan under en låt och började slå på den själva), tog känslorna överhanden och jag började spela på lugna "Kom tillbaka" av ren impuls. När vi egentligen skulle lirat en snabb låt. Facit blev att vi körde två lugna låtar i rad och tappade en del publik. Så känsligt är det där med låtlistor. Publiken kom iofs tillbaka (precis som i låten med andra ord) när vi började vräka på igen.

Ändock: Låtlistor är till för att följas. Jag ber här om ursäkt till alla inblandade för mitt tilltag. Förlåt mig. / Martin

Handfallen halv fyra

Så var klockan halv fyra och man var åter i hemmets tysta vrå. Kvällens två spelningar och dess intryck gör sig påminda. Husets katter pockar på uppmärksamhet men jag har fullt upp med mitt Hökartorgska tillstånd. Totalt lyrisk. Absolut inte slut. Snarare finns mer av allt. (Hade någon önskat en spelning till hade jag varit på). Det blir till att plocka fram gitarren så snart det här inlägget är gjort.
På min spotifylista är alla låtar helt rätt och gör mig handfallen (vill höra allt åtminstone en gång till). Den här låten till exempel. Herregud vad jag gillar den. Skulle falla huvudstupa om jag såg JJ live igen.

Ikväll var en kväll där allt rasar på i ett galet högt tempo som man inte riktigt hinner med att registrera först, men som sen i efterhand bara växer och göttar till sig helt otroligt. Jag har haft så kul och tamburindansat mig mätt. Mött blickar med trevligt dansanta människor från diverse platser. Klappat takten med främlingar. Ser fram emot kommande kvällar.
Men för nu, tack och god natt/morgon (vad som passar bäst). Jag kan i alla fall omöjligt gå och lägga mig nu. Måste låta ruset lägga sig/ Karolina

Att riva ner och bygga upp

Ikväll tänkte vi spela "River ner" igen. Det var ett tag sen vi sist gav oss på den låten. Den är, för dig som inte hört den, en ganska så enkel old school-Hökartorgetlåt. En ryckig, stötig refräng med ett enkelt budskap, och en vers om hemstadens förfall.

Jag gillar egentligen inte att plocka fram gammal ost ur Hökartorgets kylskåp. Det känns nästan alltid roligare att spela nytt (vilket vi givetvis gänker göra också ikväll). Men när det gäller den här låten finns det faktiskt saker som gör att man känner för att sjunga om att riva ner allt, bara för att bygga upp det igen. Utan att bli för pretto här så kan man ändå krasst konstatera att det inte går så bra för good ol' HDA i dessa dagar. Det är nedläggningar till höger och vänster. Hundratals personer kommer förmodligen förlora jobben.

I såna tider kan man plocka fram en gammal ost och inse att den har stått sig rätt bra i det där kylskåpet. Man lägger till en ah-ah-kör, plussar på med lite intensitet och helt plötsligt får en låt ny mening igen. Ni får gärna vara med och riva ner saker med oss ikväll, för precis som med gamla låtar går det alltid att bygga upp dem igen. Det vill jag i alla fall tro. / M

Royalties!

Det kom ett brev från Stim häromdagen. Äntligen! tänkte jag och såg för en millisekund hur Hökartorgets liv förändrades till nån slags everlasting Hugh Grant-tillvaro á la About a boy-filmen. Du vet, den filmen där han lever gott på intäkterna från sin farfars sliskiga julsång, trots att den skrevs för flera decennier sen. I drömmarna såg jag hur Hökartorget checkade in på de finaste hotellen, drack de dyraste drinkarna (vem har råd med drinkar förresten? inte jag iaf, sjuka överpriser på det tycker jag) och bar de mest exklusiva skorna.

Du fattar. Jag såg lyx framför mig. I drömmen.

Facit: 422. Svenska. Kronor.

Hökartorget är inget rikt band.

Kom och stöd oss på lördag. Vi behöver det. / Martin E

Oh, Jonathan!

Jag spelade ensam på Café Peace & Love i fredags, vid en hyllningskväll till Broder Daniels ära. Jag blev blixtinkallad som vikarie för nån som ställde in med kort varsel. Vår bokare Pelle övertalade mig, trots envetna nej från min sida. Mitt nej är skrivet i cement, sa jag. Och tackade ja.

Hur som. Det är läskigt att spela utan sitt kära band bakom sig, och ännu läskigare när man ska spela någon annans låtar. Åkte hem på lunchrasten och övade in två BD-evergreens i all hast, och tänkte att "det här ska nog fixa sig". Och det gjorde det väl också. Det gick helt okej. Men det gick absolut inte Jonathan Richman-bra. Han kan spela, han. Själv.

Jag skulle kunna skriva spaltkilometer om honom och hans storhet. Men det har jag inte tid med. Och det känns även lite onödigt när det finns videos. Vill ändå påpeka att man kan låta sig luras och ta honom för en simpel underhållare, nån som bara sjunger roliga låtar om triviala saker. Och det gör han kanske också, men det finns ett allvar bakom den randiga tröjfasaden och hans naiva stil. Det får man inte glömma. Nuff said. / Martin E

Intensivt.

Jag var på en spelning en gång där sångaren använde ordet intensivt i varje mening. Han visste inte vad han pratade om.

Särskilt inte om man tänker på vår kommande lördagseftermiddag/natt/söndagsmorron:

Rigga ljud på Stadsbaren i Hedemora, 15:00
Testa ljud på ovan nämnda ställe, 17:00
Gå och vara nervös för spelningen på ovan nämnda ställe, 18:00-23:30
Spelning på det ovan nämnda stället, 23:30-00:15.
Kort paus för intimhygien, 00:16-00:18
Avresa till Borlänge, 00:19
Ankomst till Borlänge, 01:00 (lite beroende på vem som kör)
Spelning i Borlänge 01:30-02:15 på Mångatan 4.
Hemresa till HDA, 03:00
Ankomst med röd matta utrullad utanför Hotellet, 03:01-03:02
Plocka ihop grejer, 03:03-05:00
Sova, 05:01-12:00

It's a hard business, this showbusiness.

Det Nya Landet. Dogmastyle.

Annaleena Wilhelmsson har massor av energi. Och en kamera som hon dokumenterar mängder av grejer med.

Det är en bra kombination, det där. Att vara energisk och ha en kamera.

Just den här gången, i början av december förra året, fastnade Det Nya Landet i hennes energiska dokumentationsnät.

En låt som känns rätt aktuell, till exempel om man tänker på den gångna helgens händelser i Ludvika.

Ljudmoln...

...eller soundcloud, som man säger inom den anglosaxiska delen av världen. Vi finns där.

http://soundcloud.com/hokartorget

För dig som har missat det.

Jag gillar ljudmoln. / Martin E

En blogg om ett band, av ett band, för dig.

Välkommen till Hökartorgets hem på nätet!

Här kommer jag och mina fellow highly esteemed bandmates att publicera nyheter, nonsens, låtar, texter, bilder, videos och små tankar i stora berg-och dalbanor.

/ Martin E