En frånvarande CEO:s betraktelser

Det damp ner ett meddelande från Hökartorgets gänglige sångare häromdagen. Andemeningen var lika uppenbar som självklar: ”Skall du ha kvar din position i organisationen för bandet får du fan göra något, varför inte skriva en gästblogg!?”

Likt en skamfull hund satte jag mig nu och funderade över hur min relation till Hökartorget är och har varit. Ganska snabbt kom jag fram till att den vore omöjlig att summera i ett enda blogginlägg, och därför får nu bloggen inte bara ett inlägg utan fyra, fördelat på fyra kommande söndagar.

Denna första del kommer handla ganska lite om bandets själva musik utan istället utreda hur jag kom att utveckla en relation till Hedemoras finest. I de efterföljande delarna ämnar jag att behandla:

1: hur min relation till själva bandet var förut
2: hur den är nu, och
3: en framtidsvision, håll tillgodo

För en herrans massa år sedan studerade jag på GIH i Örebro. På fritiden slog jag ihjäl tiden med att jaga en vit plastboll i stans idrottshallar. I klubben fanns en kort kille som kallades Williams. Hans förnamn var Martin. Vi förenades snabbt genom våra intressen utanför innebandyn: Arsenal, Football Manager, musik och att gå ut på Kåren på fredagarna.

Hovsta hade säsongen 07/08 lyckats skrapa ihop ett mycket bra lag. Eftersom detta innebar kval hade både jag och er gitarrhjälte i Hökartorget laddat enormt mycket inför bortaresan till Vänersborg. Tyvärr fick ingen av oss den speltid vi tyckte att vi förtjänade. Den lite mer hetlevrade Walesaren Martin skrädde inte orden när han på följande fest förklarade att tränaren ”hade pissat på honom” och att han om tränaren skulle komma på festen skulle han ”minsann skälla ut honom”. Döm av vår förvåning när den innan aggressive Williams lugnade ner sig snabbare än du kan säga ordet ”bänkning” ögonblicket när hans favorittränare klev in genom dörren.

Våra tillkortakommanden till trots utvecklades en fin vänskap, och när min nye vän Martin mumlade om att det vore trevligt att åka till Göteborg och lyssna på något rockband från de brittiska öarna blev jag självklart intresserad. Som svar på min fråga var vi skulle bo svarade Martin: Vi kan bo hos min kompis Martin, han och hans sambo skall också på konserten. ”Härligt”, tänkte jag och fick då möjlighet att lära känna ovan nämnde ledare i Hökartorget.

Martin Eriksson visade sig vara mycket fysiskt olik sin namne. När Williams är kort är Eriksson lång, när Williams har en respektingivande skäggstubb har Eriksson en babys skäggväxt, när Williams är mörkhårig är Eriksson blondaktig.

Dessa två Hedemorasöner skiljer sig också till sin inställning till livet: när Williams är cynisk och hård är Eriksson jovialisk och positiv. Dessa två kompletterar därför varandra optimalt och hela vistelsen i Göteborg blev startskottet för många trevliga musikupplevelser ihop.

Allt detta hände innan Hökartorget bildats officiellt. Det finns såklart många mer anekdoter att berätta om dessa två medlemmar i Hökartorget, jag sparar dessa till kommande oreranden i detta forum. Nu hoppas jag att jag slipper censur (jag har bara tagit bort litegrann, Claes. Hälsningar Martin E) och att ni som läser får en härlig bild av hur Hökartorget är bakom scenen.

Tills nästa avsnitt vill jag tacka för den tid jag har stulit från dig som läsare!

Jönköping, 25/2 - 2012. / Mvh Claes Thorén, Chairman Executive Officer för Hökartorget.