Jag spelade ensam på Café Peace & Love i fredags, vid en hyllningskväll till Broder Daniels ära. Jag blev blixtinkallad som vikarie för nån som ställde in med kort varsel. Vår bokare Pelle övertalade mig, trots envetna nej från min sida. Mitt nej är skrivet i cement, sa jag. Och tackade ja.
Hur som. Det är läskigt att spela utan sitt kära band bakom sig, och ännu läskigare när man ska spela någon annans låtar. Åkte hem på lunchrasten och övade in två BD-evergreens i all hast, och tänkte att "det här ska nog fixa sig". Och det gjorde det väl också. Det gick helt okej. Men det gick absolut inte Jonathan Richman-bra. Han kan spela, han. Själv.
Jag skulle kunna skriva spaltkilometer om honom och hans storhet. Men det har jag inte tid med. Och det känns även lite onödigt när det finns videos. Vill ändå påpeka att man kan låta sig luras och ta honom för en simpel underhållare, nån som bara sjunger roliga låtar om triviala saker. Och det gör han kanske också, men det finns ett allvar bakom den randiga tröjfasaden och hans naiva stil. Det får man inte glömma. Nuff said. / Martin E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar